Mindfullnessar utan att ens försöka

Igår fick jag tid att gå till parken ensam (hallelujla!), typsikt nog började ”snart slut på batterier-symbolen” blinka när jag satte på kameran. Då fick jag lust att vända om hem igen. Det gjort jag inte dock. Bestämde mig för att knäppa upp det lilla som fanns kvar:

Jag är glad att jag inte gick på min första impuls. Batteriet räckte längre än jag väntat mig. När jag ser sådant här kan jag inte hålla koncentrationen på ett samtal. Då är jag fast. Det blir förmycket. Slutar liksom lyssna utan att jag knappt märker det själv. Tur att jag var ensam kanske? Det känns bra att man kan känna så starkt över något så lättsamt som ett gulnat löv och skiftande färger som om man vore snusmumriken som varken behöver kappsäck eller skor för att vara lycklig. Jaja, I took it to far men ni fattar vad jag menar.  Vet inte hur det är med er, men jag får i allfall en känslomässig upplevelse också förutom det rent visuella.  Att bara koncentrera sig på sånt här en slag bort emellan är fan bra skit. Tror det är då jag mindfullnessar utan att ens försöka.